Har precis, via jobbet, fått ny förmånsbil. Den här gången blev det en vit Volvo V70. Har aldrig haft så stor bil tidigare och det var en övning i sig att börja ratta runt detta monster. TIdigare har jag haft en SAAB Vector 9-3, en bil jag var nästan smått förälskad i.

Volvon hämtades på Upplands Motor, visade oväntat mycket klös och jag log. Åkte till Statoil för att fylla tanken och gick ett varv. Är den här bilen en hon eller en han? Alla mina bilar har fått namn, dom har s a s vävts in i livet och tillskrivits egenskaper efterhand. Min SAAB hett Onken, det var en hon. Min Audi Sergeant Pepper, det var en han. Nu skulle Volvon döpas. Det var systersonen som gjorde det. Han tyckte det var en rejäl bil. Så han sa på väg ut från Maxi: -Jaha vi återvänder till Moderskeppet för hemfärd...

Där var det! The Mothership heter hon nu. Kommer mjukt seglande in för landning.  

Jag har en kompis som arbetat på Sveriges Radio under många år. Hon säger att tricket för att bli en bra journalist och programledare är att vara personlig utan att vara privat. Jag kan förstå vad hon menar, man får gärna berätta ex om saker man upplevt, men ska vara noga med att sprida alltför mycket värderingar kring upplevelsen. Däri ligger nog skillnaden ungefär.

Samma egenskaper är bra att använda sig av och tänka på när man vårdar sitt nätverk. Nätverk är ett ord som i Sverige nästan fått taskig klang, förmodligen för att många tänker på mingel och när man s a s utöver nätverkande och hur man ska bära sig åt då för att få en bra effekt av det. Det finns spaltmil skrivet om hur man ska mingla, vad man ska prata om, hur man skapar intresse och hur man vårdar sitt varumärke, dvs sig själv.

Nu tänker inte jag direkt på denna del som mitt nätverkande. Jag tänker snarare på att jag genom åren varit rädd om och vårdat ett antal relationer, både proffessionella och privata. Det har också visat sig vara väldigt användbart. I min bekantskapskrets har jag många gånger kunnat koppla samman personer som annars inte skulle funnit varandra, alternativt har jag kunnat be om en gentjänst. Det har rört sig om allt mellan: juristhjälp, uthyrning av lägenhet i andra hand, tips om jobb, ställa upp som referens och faktiskt också råkat matcha två av mina vänner som nu är ett par.

Så var rädd om ditt nätverk, dina vänner och bekanta. Var inte heller alltför rädd för att vara både personlig och en smula privat, din personlighet och värderingar är ändå det som gör att du är du.

Jag hade ett röstmeddelande på min mobil när jag kom ut från ett möte igår: -Du måste ringa mig, jag är så glad, jag har dingat 80! Jaha? säger den oinvigde. Dinga, vad är det?

Jag och systersonen spelar båda två WoW. Ett rollspel där man skapar en karaktär som man sen utför ett antal uppdrag med för att den ska bli större, starkare och få fler förmågor. Detta spel lockar idag över 10 miljoner spelare i världen och jag är, med mina år, säkert inte en genomsnittsspelare, men har ändå lirat nämnda spel i över tre års tid. Den där karaktären man skapar den följer man sen genom spelet. Man skaffar bättre utrustning, utbildar sig i yrken, köper och säljer saker som man antingen tillverkar själv eller som man samlat på sina äventyr. Systersonen ska fylla 13 i år och detta intresse delar vi. Att då ringa och berätta att man dingat 80 är en stor händelse. Då har man nått toppen, karaktären kan inte s a s växa mer, inte heller skaffa fler förmågor. Däremot kan man såklart bygga på sin utrustning med mer och mer avancerade funktioner.

Det här spelet bryggar över vår åldersskillnad. Det gör att vi kan sitta i ett hörn och snacka om svärd, vad det kostar att lära karaktären att rida eller om fiske är ett bra yrke att lära. Fånigt och helt utan verklighetsförankring, javisst, men också något som vi delar, som vi båda brinner för och som vi gärna uppdaterar varandra på. Mina kollegor står alltid väldigt frågande. De förstår inte alls det här med spelandet. Men det gör ingenting, jag har ju min fina systerson.

Jag struntar i hur gammal han är, vi har ju båda dingat 80!

Lyssnar som bäst på Dan Browns - Den förlorade symbolen. Där testar man hypotesen att tankens kraft går att mäta. Om den nu verkligen går att mäta och omsätta i fysiska termer, exempelvis vikt, så borde också en människas själ gå att värdera eller väga. Tanken svindlar. Om en själ går att väga så finns den. Om den finns, så borde det också innebära att den kan leva vidare, utanför kroppen, efter döden. Eller?

Jag vet egentligen inte vad jag tycker om Dan Brown som författare och skapande av spänningsromaner. Men jag tycker om hans sätt att tänka, att väva in tankarna i historiska skeenden och mysticism samt modern forskning. Tror den moderna människan behöver mer av den typen av reflektioner. Jag har ingen uppfattning om vad som är rätt eller fel, bara att vi ibland borde bryta vår rytm och tänka till.

Reflektioner i lättvikt:

1. Första dagen på jobbet efter vecka i sängen. Skönt att vara igång igen.
2. Ingen har ringt från rekryteringsfirman.
3. Imorgon börjar träningen igen.

Så var den avklarad då. Förkyld och inte alls på topp har jag nu gjort min intervju. Hur det gick? Ingen aning. Ibland kan man få en känsla av när det går bra eller när det går riktigt dåligt, så var inte fallet här.

Fick berätta väldigt lite om mig själv. Kontakten med som intervjuade uteblev, eller var åtminstone som jag upplevde det, kraftigt beskuren.

Nåja, efter helgen får jag veta mer.

Idag åker jag till C. Vi hade planerat att åka skidor i helgen, men eftersom temperaturen i Dalarna står på -20 idag är det knappt troligt att vi får se några skidspår.

Det skinn som nu finns kvar under näsan är ilsket rött och svider alldeles gruvligt. Så trött jag är på att vara sjuk. Uttråkad och frustrerad.

Funderar en del på min intervju imorgon. Den obligatoriska frågan: Dina starka sidor? Dina svaga sidor? Likaså kommer säkert: Berätta om en bra/dålig chef du haft. Varför?

Eftersom jag själv intervjuar personal kontinuerligt känner jag igen dom. Frågorna som inte egentligen den som frågar vill ha svar på, man vill hellre ha svar på det som inte sägs. Så här gäller det att tänka till när man svarar.

Om jag svarar att jag inte kan komma på svaga sidor - nähä, här saknas självinsikt eller här har vi en karriärist som inte ser åt sidorna, som bara kör på och bryr sig mindre om de som blir överkörda längs med vägen.

Om jag berättar om en dåligt chef så berättar jag också väldigt mycket om mig själv samtidigt. Vilka värderingar jag har, hur mina personliga normer ser ut osv. Trixigt. Men intressant.

Nåja. Inget att hetsa upp sig över, fast det som kittlar mig är ändå mötet. Det som uppstår när två människor möts. Ska vi tala samma språk? Fylla i och förstå varandra? Ska jag känna mig trygg och kunna vara mig själv?

Nu har jag funderat lite kring målen och kommit enligt följande:

• Vikten - vill gå ned 7 kg till 1 juli. Delmålet blir 4 kilo till 1 maj.
• Goda vanor - ska träna fem pass per vecka, minst 45 minuter. Det ger 225 minuter per vecka, fördelningen får se annorlunda ut än 5 x 45 minuter, kan vara bra om man kör ex intervallträning och lite kortare lunchpass.
• Alla pass ska loggas på Funbeat.
• Halvmarathon - Stockholm Halvmarathon går den 11 september, målet är att delta och genomföra loppet. Har inga specifika mål gällande tiden. Delmålet här blir att genomföra ett millopp senast i augusti.

Känns bra att ha funderat igenom och kommit fram till något som klart gå att se framför sig. Ska lägga in det i min Funbeat, både mål och delmål.

Har du inte besökt den så gör gärna det, rekommenderas! www.funbeat.se

Sedan mitten av augusti har jag gått till en PT. Målet med att gå till PT har varit både att arbeta bort ett antal kilon, etablera goda vanor samt att genomföra ett halvmarathon.

Detta innebär att jag nu har kört under snart ett halvår med honom minst vid ett tillfälle per vecka, samt att jag själv kört två eller tre pass på egen hand. Känner nu att det hela börjar bli lite planlöst. Jag har därför läst om sk periodiserad träning, dvs träning som gradvis ökar svårighetsgraden eller belastningen och som har som mål att nå en viss prestation i slutet av perioden. Detta sätt att tänka och resonera tycker jag är helt logiskt. Dock känner jag inte riktigt att det är åt det hållet vi är på väg, jag och min PT.

När man pratar om mål brukar man säga att de ska utgå från den sk SMART-principen dvs de ska vara:

• Synliga & specificerade
• Mätbara
• Accepterade
• Realistiska
• Tidsatta (när ska målet nås)

Min uppgift just nu är alltså att fila till mina mål! Jag ska se till att jag kan omformulera mig kring mina tre målområden på ett sådant sätt att jag kan mäta och följa upp dem, gärna nedbrutet med delmål på vägen fram till slutdatum.

Till sist, eftersom jag nu är hemma, sjuk och febrig har jag haft lite tid att surfa runt på sidor jag gillar, kan därför inte undanhålla mellandagsrean här: 

http://store.nike.com/index.jsp?cp=EUNS_KW_NS09_SE_Google_B&country=SE&lang_locale=en_GB#l=shop,pwp,c-300/hf-4294966294/t-Sale